Måste bara lägga upp den här, så fin, å den får en verkligen å gråta :'(

Hur kunde du? Av: Jim Willis.

En tragisk historia om hur vissa personer inte tar sitt fulla ansvar!

När jag var valp underhöll jag dig med mina
egenheter och fick dig att skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor
jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar
blev jag din allra bästa vän. När jag var "dum" hund,
pekade du ditt finger mot mig och frågade:
"Hur kunde du?"
- men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren,
för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och
lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina
lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte
att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer
och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för
"glass är inte bra för hundar" sa du), jag tog långa tupplur solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet
och du satsade på din karriär, och la
mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta
och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga
beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då
du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det
välkomnade jag henne till vårt hem, visade
henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig
därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen,
och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad
över deras små fingrar, hur dom luktade,
och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att
jag skulle skada dom, och jag tillbringade
mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur.
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i
min päls då de försökte stå på egna ben,
petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron,
kysste mig på nosen. Jag älskade allt
som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt
kel med mig var numera så sällsynt
- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade
till deras oroliga andetag och hemliga drömmar,
och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om din hund,
och du visade stolt det foto av mig som du bevarade
i din plånbok och berättade historier om mig.
De senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sedan samtalsämne.
Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund,
och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad,
och du och de ska flytta till en lägenhet
där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det
rätta beslutet för din familj, men det fanns
en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början
av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet.
Du skrev under lite papper och sa:
"Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne."
Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper
så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer
från min päls medan han skrek:
"Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!"
Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet
du precis gett honom angående lojalitet,
vänskap och respekt för liv! Du gav mig en avskedsklapp
på huvudet, undvek mina ögon, och artigt
vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.
Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert
visste om att du skulle behöva lämna bort
mig för flera månader sen men att du inte gjort några
försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa:
"Hur kunde du?"

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade
aptiten för flera dagar sedan. I början då någon
passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte
och hoppades att allt detta bara
var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att
hämta mig, eller så hoppades jag att det var
någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När
jag förstod att jag inte kunde konkurrera
med den glädje de söta valparna visade så gav jag
upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom
till mig i slutet av dagen, och jag följde
henne snällt genom korridoren till ett annat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på
ett bord och smekte mina öron, och sa till mig
att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade
av förväntan och spänning för vad
som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad.
"Kärlekens fånge" hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur.
Bördan vägde tungt för henne,
och det känner jag till, på samma vis som jag kände
till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben
samtidigt som en tår föll längs hennes kind.
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag
brukade trösta dig för många år sedan.
Vant stack hon in nålen i min åder. När jag
kände sticket och den kalla vätskan som for
genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner,
såg in i hennes vänliga ögon och mumlade:
"Hur kunde du?"

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa
"Jag är så ledsen."
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att
det var hennes jobb att se till
att jag kom till en bättre plats, där jag
aldrig mer skulle bli ignorerad,
slagen, övergiven, eller behöva försvara mig
själv - en plats med mycket kärlek och ljus,
så väldigt annorlunda än den här platsen på
jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade
försökte jag visa henne genom att vifta på
svansen att mitt: "Hur kunde du?" inte var
riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse,
jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och
kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa
dig så mycket lojalitet.
 
Några ord från författaren;
Fick "Hur kunde du?" dig att gråta när du läste det,
som det fick mig att göra
när jag skrev det? Det är den sammansatta historien om
miljoner av "ägda" husdjur
som dör varje år i amerikanska och kanadensiska
djurgårdar. Den som vill ha denna text är
välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk,
så länge copyrighten respekteras.
Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar,
på djurgårdar och veterinärklinikernas
anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att
skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt
beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar
vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt
hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver
hjälp med omplacering finns goda
råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar.
Att allt liv är värdefullt.
Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra
steriliserings- och kastreringskampanjer i avsikt att
förhindra oönskade djur.

- Jim Willis.