Jag skiter i å byta nålen, jag klarar det inte. Pumpen kommer väl pipa halva natten om att insulinet är slut, men jag sover så hårt ändå, så det spelar ingen roll. Sen kommer jag vakna upp imorgon, må skitdåligt, helt torr i munnen och bara vilja spy. Men bryr mig inte. Jag orkar verkligen inte mer.

Att sluta med insulinet är helt jättekorkat, för jag lär antagligen bli blind å bli tvungen att amputera en arm eller två. Men jag orkar verkligen inte. Blir jag blind så begår jag självmord. Det har jag sagt länge, för att bli blind är inget jag skulle klara av. Så blir jag blind så lär inte jag vara i livet så länge till. Lika bra det, för jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte känna den här ångesten å ilskan varje gång jag ska byta nål, å ångesten jag får innan jag ska till sjukhuset.
Jag verkligen hatar allt som har med min diabetes å göra.
Jag hatar min låda som jag har mina grejer i.
Jag hatar min sidohylla i kylskåpet där jag har insulinet.
Jag hatar mitt skåp där jag har alla extragrejer.
Jag hatar min blodsockermätare.
Jag hatar, verkligen hatar min pump, som alltid är med mig, spelar ingen roll vad jag gör, den finns alltid där, som en jävla svans, å den försvinner aldrig. Någon dag kommer jag dampa ur rejält på den å slänga den i väggen/havet/hoppa på den eller något tills den går sönder.
Jag orkar verkligen inte mer, jag vill bara att den ska försvinna ur mitt liv och aldrig komma tillbaka. Jag vill slippa alla saker. Jag vill känna mig normal.

Jag orkar inte....